Oplanderad:Onumrerade kapitel

Från Berättelser...

[redigera] hjälp

Fast hon hade trampat så mycket på honom tidigare släppte han in henne. Hon erbjöd ju hjälp. Och han behövde all hjälp han kunde få. Hans borg, hans fästning, hans enda trygga grund att stå på hade sopats undan. Vatten överallt.

Det var nåt rör under som hade slutat släppa igenom vatten, och vattnet gjorde helt kallsinnigt såsom vatten alltid gör; tar den lättaste vägen fram. Den lättaste vägen hade i det här fallet varit hans diskho. Hans köksgolv. Hans hem.

Helt villrådig stod han inför vattenmassorna, och när hon erbjöd honom att hjälpa till, varför skulle han inte ta emot det? Han visste ju att hon inte velat såra honom. Inte egentligen. Ibland blir det bara fel, helt enkelt. Han hade trott att han var lika lättvindig som hon. Nej, det var fel. Han hade trott att han skulle såra henne.

Det värsta var inte att allt var blött. Det värsta var inte ens lukten som hade lagt sig som en ovälkommen gäst över alla hans käraste ägodelar. Det värsta var att det enda han kände att han kunde lita på hade visat sig inte vara så beständigt som han hade velat tro. När som helst kunde även hon lämna honom. Hans lägenhet som han så gott som hade ett förhållande med.

Men här stod tjejen han trodde sig ha älskat och var nyfiken, orolig och ville kramas. Stötta. Hjälpa. Han försökte se bara det positiva med det, men det var svårt, som vanligt. Hon hade varit allt han föreställt sig att han ville ha, men hon hade visat sig vara någon annan. Vem hade han inte kommit fram till ännu. Han visste inte om han någonsin skulle göra det. Han tyckte om henne ändå, trodde han. Men kände henne gjorde han fortfarande inte.